En halvtimme innan bussen skulle åka pallrade jag mig upp imorse, trött och seg som vanligt men med kaffet i hand höll jag mig borta från den onödiga irritationen som uppstår när koffeinet inte fått sin värkan. Bussen saktar in 08.14, i lurarna skriker musiken att jag ska vakna och jag ser hur busschauffören illglor på min kaffetermos jag har i hand. Min tanke, oh nej! Nu ska han skälla ut mig för att jag har något drickbart på bussen och tvinga mig att gå av... Men icke, han sträcker fram handen och kommer med ett litet tamt skämt om att kaffet var menat till honom. Jag står där i säkert en minut som ett fån och försöker reflektera vad han precis sakt. Ett stort leende är allt jag får fram och pustar ut samtidigt som jag sätter mig längre bak. Tillsammans med alla medelålders människor som ska till jobbet och av någon anledning inte har körkort, begav jag mig mot stan, hela vägen med ett leende på läpparna.

Tänk vad små vänliga gester eller skämt kan göra med ens morgon. Helt plötsligt hade jag fått energi ända fram till förmiddagen. Det tackar vi den vänliga chauffören som även han verkade ha en bra morgon! Se inte så griniga ut, ett leende skapar ett annat leende.