Anki har en mal i sitt rum. Ja en liten alltså, i ett akvarium. Den leker sugpropp på rutan, men om man ska vara realistisk så äter den nog upp smuts, men jag vill inte vara realistisk. Den leker sugpropp. Jag förundras lite över hur de vore att vara en fisk i ett akvarium. Allt vore så mycket lättare. Men de är klart, jag skulle missa alla fina vänner och härliga fyllor.

Min kära väninna smider planer, om framtiden och att förverkliga sina drömmar. Jag tänker tillbaka på vad jag sa till kuratorn första gången. Jag har ingen syn på framtiden, jag har inga speciella drömmar och jag tar dagen som den kommer. Hon fick mig att inse att jag har visst en syn på framtiden, en god syn där jag har förverkligat mina drömmar, de som jag faktiskt har.

Och tar man dagen som den kommer jämt så är det lätt att man hamnar i en ond cirkel. För mig var inte "ta dagen som den kommer" något spontant och givande. De var att blunda för framtiden och verkligheten, de var att sätta sig i en bubbla och återsluta den så jag inte kunde ta mig ut. Jag vågade inte. Med tiden har jag krafsat sönder ett skikt av bubblan men jag kämpar fortfarande med att våga greppa tag om nålen och ta mig ut därifrån, förstöra bubblan förevigt. De är en varm och trygg plats. Som en egen lite moderkaka jag återvände till. Jag stannar där och trivs i mina spekulationer, egenterapi är en av de bästa sorterna. Jag tar hela tiden åt mig äran.