Omskakande samtal på något vis. Ångestklumpen man samlat ihop de senaste halvåret känns numer som en sten som tumlar runt inom mig. Tankarna snurrar och jag blir yr. Så jävla mycket onödig tid spilld på att bara hata, trigga igång sig så hela grejen blir 20 gånger värre än vad den egentligen är. Det var ju bara en liten sketen fråga från början, uttalad på fel sätt, menad väl men mottagen ont. Hamnade i en dålig period i livet eller byttes bara intresset rent av ut och jag tyckte att det blev för mycket. Jag har aldrig haft problem med olikheter från mig hos folk innan, men kanske var det den drastiska förändringen hos någon jag redan kände som kom som en käftsmäll? Jag skulle satt mig ned och väntat ut yrseln istället för att slå tillbaka, och inte gjort det med dubbel kraft heller. Jag är redo att förlåta men är jag redo att bli förlåten ?