Rakt på sak, ärligt, öppet och nej jag söker inte sympati, vill bara ge lite klarhet i sökandet efter min egen

 
Nej jag har inte skrivit om justin bieber som alla andra gjort med såhär långa inlägg...jag har öppnat upp totalt, ventilerat min panik, men då läser man nog hellre om justin...
 
Imorgon har jag prov i UF
På fredag har jag nationella prov i svenska b
På lördag ska jag jobba på siemens eventet
Nästa torsdag har jag första prövningsprovet i svenska a
11e ska jag styla en brud till hennes stora dag
23e maj ska jag till Nyköping en sista gång och jobba med klassen
30e maj har jag min andra prövning i svenska a
3e juni har jag min tredje och sista prövning i svenska a
5e juni har vi mösspåtagning
Har även 4 stora restuppgifter i samhäll b
3 ytterliggare uppgifter i svenska b
2 prov och en inlämningsuppgift i religion
2 eller 3 uppgifter i försäljning och service
1 prov och 2 inlämningsuppgifter i personlig försäljning
1 restuppgift i estetisk verksamhet
troligtvis omprov på nagelteorin
3 mindre uppgifter i hantverk samt 2 större uppgifter
 
Många undrar vad fan jag har gjort det här året, jag tror inte någon förstår hur enormt dåligt jag mår idag. Jag stampar på samma ställe och kan ju, haha helt klart konstatera att skolan INTE är min grej. Besvikelsen, klumpen i bröstet varje dag någon nämner skolan, betyg, student (!) eller när jag bara ser den där stora dystra byggnaden. Jag har grävt min grop så jävla djup och det är pinsamt att stå här nere och skrika.
 
Jag VAR inte dålig i skolan innan gymnasiet, jag var faktiskt medelmåttig, godkänt i allt och några stolta vg:n. Sen hände något, jag vet inte vad och allt gick bara åt helvete. Det ligger så mycket mer bakom detta som jag inte delar med mig av mer än till mina närmaste men här är en stor anldening till att jag ofta går med en rynka i pannan, varför jag ständigt är trött och utmattad, varför jag är tystlåten vissa gånger även om jag är vid mina nära och kära.
 
Besvikelsen man ständigt möts av när skolan kommer på tal hemma, det FINNS inget värre än blicken man får av sina bröder eller sin pappa, det gör så ont och ondare när man vet att man orsakat det själv. Jag blev av med mitt studiebidrag och csn breven fortsätter dimpa ner i brevlådan. Jag kommer inte få tillbaka mina pengar alls, det är kört för min del och vetskapen om att inte ha några egna pengar under studentveckan och att vara arbetslös efter studenten är..ae de är fan sorgligt vad patetiskt det känns. Pengar ger än faktiskt långsiktig lycka, säg inget annat !!
 
Hopplöshet, skulle kunna sammanfatta min situation, jag känner fan inget hopp alls. Hela tiden hör man meningar som, ammen vafan tar du inte tag i allt bara och jag tänker så hela tiden själv. Jag skrattar och drar skämt när folk frågar hur det går i skolan, de flesta tror säkert just därför att jag inte bryr mig alls, att jag försöker vara nån lite rebellisk tönt. Jag skäms så in i helvete och försöker fly från samtalet när det händer.
 
När man sätter sig framför datan och öppnar mailen och det man ser är Dexters frånvaroanmärkningar eller "hej sofia, jag har tyvärr för lite underlag från dig och måste sätta ett ig tills vidare..." då blir man bara gråtfärdig och jag flyr, jämt. Antingen till vänner eller så sover jag. Det finns dagar då jag vaknar upp och gråter för att jag ska till skolan, oftast sjukanmäler jag mig då och sover hela dagen. De dagar jag tar mig till skolan är det ett rent helvete att ta sig genom dagen, jag är trött för att inte ha kunnat somna på natten, ni vet hur det är med sena kvällar och man känner att man måste sova, då kommer tankarna eller ångesten och paniken. 
 
Vardags sysslor blir hur ansträngande som helst, de blir inte ens av, paniken över att jag måste söka jobb utan erfarenheter sen innan, varje gång jag ser att de söker arbetare på olika ställen så hittar jag alltid ett fel hos mig själv och säger att någon annan kan göra det där så mycket bättre, jag har inte en chans. Jag har ett körkort att ta som också känns så otroligt långt borta. Så döljer man lite genom att planera den där studentveckan, letar skor, tänker på hur kul man kommer ha. Pratar om det hemma och berättar vad klassen bestämt. Då får man självklart en käftsmäll av brorsan "haha, kommer du ens få ta studenten", "kul att stå där och veta att du ska tillbaka och plugga upp saker i höst".
 
Jag önskar ingenting i studentpresent, jag tycker inte att jag är värd något, min enda önskan slår in sen iaf, jag slipper skiten. 50 dagar återstår att kämpa, jag kan inte göra annat än att lägga mina sista tafatta krafter och se om allt löser sig, det är skitsamma om stegen är skev när jag klättrar upp ur gropen, det viktigaste är att den håller.
 
Här har ni mig, öppen som en bok med några få privata sidor ihop klistrade av kaffefläckar, vad ni ska göra med det här materialet har jag inte riktigt räknat ut ännu, kämpa på själva, var stolta över det ni åstadkommer, hamna inte i min sists och kanske se hur lätt man fastnar i en ond cirkel utan självdiciplin.
 
Till mina vänner, jag låste min blogg för att jag visste att det är sånt här skit jag skriver om annars. Det är såhär min vardag ser ut och det är inte spännande för fem öre i en tonårsblogg, lite mer dagboksmaterial eller anteckningar i en psykologs block kanske. Om ni läste hit ner, godnatt !



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback