Det var med blandade känslor jag gick ner för trappan och in i elevrådets sal i skolans källare. Nu har jag mössan i min ägo och det känns verkligen nu, allt känns. Glädje och oro, ilska och lättnad. Det här är slutet men också början. Jag vet dock att det är med ett leende på läpparna jag kommer springa ner för trapporna sen i juni, det har inte gått som jag tänkt mig, långt ifrån bra. Men jag kan inte få tillbaka de här tre åren, inte på något sätt så det är bara för mig att stänga dörren och lämna det bakom mig, många erfarenheter rikare.